rakkniv i damaskusstål – bättre eller bara snyggare?
Gents fokuserar
Konnässören av klassiska rakknivar – så kallade straight razors eller throat cuts – har säkert stött på begreppet "damaskusklinga" någon gång.
Knivar tillverkade med denna teknik är oftast dyra och exklusiva men varför och vad är "damakusstål" egentligen?
damaskeringstekniken
I gamla tider avsågs med begreppet Damaskusstål ett särskilt stål kallat "wootz" men när en rakkniv idag hänvisas till att ha en "Damaskus-klinga" innebär det att den är tillverkad med en speciell smidesteknik där man använder flera olika typer av järn och kolstål i processen, så kallad damaskering eller "mönstervällning". Damaskusstålet har fått sitt namn efter staden Damaskus och förknippas främst med Mellanöstern men bruket har rötter ända tillbaka till vikingatiden och äldre japansk tradition.
Damaskeringstekniken i en Damaskus-klinga innebär helt enkelt att man blandar järn och olika typer av kolstål som viks i otaliga tunna lager när materialet uppnått en viss välltemperatur för att skapa en särskild marmorering på klingan. Blandningen av järn och stål medför också särskilda egenskaper som skiljer den från an vanlig kolstålsklinga. Damaskeringen är en oerhört svår teknik som kräver en mästarsmed av rang och är ett rent hantverk – processen går alltså inte att skapa under industriella förhållanden. Att knivar av denna typ därför kostar en rejäl slant är alltså inget mysterium och tekniken var i många århundraden en "försvunnen konst" man länge trodde var utdöd.
fördelarna
Den enda nackdelen är väl egentligen priset men så är också rakknivar med en Damaskus-klinga straight razorns Rolls Royce – med andra ord, lyxigare än så här blir det inte. I historisk tid och när japanerna svingade sina katana-svärd så var demaskeringstekniken en garant för en tålig klinga som inte sprack eller gick sönder i strid. Anledningen till detta var metodens grundläggande idé att blanda olika kolstålskvaliteter med det sega järnet och vika dem tillsammans i flera lager. På så sätt fick man både en tålig och seg klinga samtidigt som den gick att slipa till en optimal skärpa tack vare stålet.
Detta är ju, får man hoppas, inget vi har nytta av idag – damaskeringen har ingen egentlig betydelse för vår dagliga rakning utan det som främst lockar den moderna konsumenten är Damaskus-knivens estetiska skönhet och hantverkskänsla. Med estetiken avser vi då det dekorativa mönster som skapas när man får de olika lagren att framträda genom etsning. Kombinationen av en klinga som är mycket vackert ornamenterad och vetskapen om att den är resultatet av ett genuint smideshantverk (som kräver stor skicklighet) är således det som är tjusningen med de här dygriparna. Och tillhör man de som vill gå efter det mest exklusiva hantverket när man tar beslutet att investera i en äkta rakkniv, då är det Damaskus-knivarna som gäller.
