Rakborstar:
Grävling kontra syntet
Skriven med barberare Simon
Utvecklingen har gått starkt framåt på senare år med att ersätta äkta djurhår och animaliska produkter med artificellt tillverkade alternativ och detta gäller även rakborstarna, där grävling och svinborst fått konkurrens av syntetiska varianter. Men hur skiljer de sig åt i funktion och upplevelse?
En rakborste är generellt A och O för en optimal rakning och använder du till råga på allt ett raktvål för att skapa ett lödder så är den dessutom nödvändig. Genom att vispa upp ett lödder med hjälp av en rakborste och varmt vatten i lagom anpassad mängd skapar du ett skyddande varmt lödder med en krämig konsistens och densitet som förbereder huden för rakhyveln eller kniven på ett bättre sätt än med ett vanligt färdigt skum ur sprayburken. Topparna i borsten exfolierar även huden genom att peela bort döda hudceller (vilket även motverkar orenhet och inflammationer) samt hjälper till att lyfta håren så att rakningen underlättas.
Rakborstar har traditionellt varit tillverkade av äkta djurhår. Hästtagel och vildsvin förekommer och är inte sällan grova och hårda i känslan men det är ofrånkomligt grävlingen som levererat hår till de bästa och dyraste borstarna, då just grävlingshår har en sällsynt förmåga att absorbera vatten och skapa en perfekt friktion för löddret. Svinborst i form av exempelvis vildsvin är dock populärt hos vissa användare som föredrar ett kraftigare motstånd, och de är dessutom extremt billiga, men dessa borstar kräver ofta en viss blötläggning för att fungera tillfredsställande.
I takt med att etiska djurfrågor hamnat på agendan samt det faktum att grävlingen riskerat att bli utrotningshotad (den är också fridlyst på fler håll i världen) så har syntetiska alternativ i allt högre grad utvecklats på marknaden. Det är då främst olika typer av nylon och konstgjorda fibrer som utgör materialet. Ambitionen är som regel att kopiera grävlingshårens egenskaper i den mån det är möjligt men syntetborstarna har också sina särskilda egenskaper i mindre eller större grad. Vilket man föredrar är som alltid en smaksak.
grävlingsborstar
Grävlingsborstar kategoriseras i olika internationella typer, där uppdelningen styrs av kvaliteten på det hår som används. de tre vanligaste är Silvertip badger, best badger och pure badger, i rakt nedstigande led från den högsta kvaliteten ner till den enklaste.
Silvertip badger är den dyraste kvaliteten. Håren är tagna från grävlingens hals eller nacke och inte bara mer exklusiva, de är även handsatta medan de enklare varianterna är maskintrimmade till sin slutliga form. Silvertipen känns igen på sin fylliga omkrets med ett stort antal fina hår och på sin karaktäristiska mörka rand nedanför toppen.
Best badger är något strävare och håren tas från ryggen medan den vanligt förekommande
Pure badger är billigare och innehåller grövre strån som hämtats från benen eller undersidan efter det att de finaste håren sorterats bort.
Även här är det en fråga om tycke och smak vilket man föredrar. Många gillar pure badger för sin relativa "value for money"-känsla och för att den är enklare att jobba upp ett lödder med på ett hårt raktvål då den ger mer motstånd - det man kallar "backbone". Andra, särskilt de med känsligare hud, föredrar silvertipen på grund av dess mjuka, fylliga karaktär och dess förmåga att skapa en bra friktion. Men samtliga varianter gör sitt jobb vad gäller att skapa ett krämigt lödder och exfoliera huden.
Grävlingsborstens fördelar: Oslagbara vattenabsorberande egenskaper som är unika för just grävlingen, ett redskap med tusenårig tradition, flera olika kvaliteter att välja mellan beroende på preferens, hud och skäggkvalitet.
Grävlingsborstens nackdelar: Problematisk ur etiskt och djurrättsligt perspektiv, dyrare än andra alternativ och känsligare för fukt än syntet. Kan även lukta "våt hund", särskilt om den inte får torka ordentligt.
syntetborste
Rakborstar av syntetiskt material, främst nylon, har som tidigare nämnts blivit allt vanligare på marknaden. Den diskussion som sedan många år präglat pälsbranschen har i snabbt tempo även nått rakindustrin; intresset för veganskt hållbara produkter och djurens välbefinnande har ökat markant och detta har medfört större krav på icke-animaliska alternativ. Även för de med allergier har syntetborsten visat sig vara en frälsning.
Därför har utvecklingen att ta fram syntetiska produkter på området formligen exploderat - från de första trevande försöken har branschen på kort tid kommit oerhört långt i sina försök att matcha grävlingsborstens förmåga att absorbera vatten och ge bra friktion. Det mest extrema exemplet är nog tyska Mühle som med sin Silvertip Fibre vann tavlingen bland äkta silvertip badgers genom att ta fram ett eget patenterat fiber, men det utgör ett udda exempel. Kvaliteten på syntetiska borstar kan nämligen skilja rejält.
En syntetborste böjer sig ofta med resten av stråna mer än en grävlingsborste, som istället breder ut sig i tjocklek. Därför kan syntetborstar - även om de i torrt läge kan kännas mjukare i toppen - upplevas som styvare och mindre medgörliga i "ryggen". Som regel kräver de oftast lite mer vatten än grävling även om det även här rör sig om en kvalitetsfråga.
Syntetborstens fördelar: Etiskt överlägsen (inget djur har fått offra liv eller päls), allergivänlig, lättskött, luktar inte, generellt billigare.
Syntetborstens nackdelar: Starkt varierande kvalitet från märke till märke, vana användare av rakborste kan erfara oftast något sämre vattenabsorberande egenskaper än grävling (vilket kan kräva något mer vatten) även om det finns undantag, känslan av den mjuka toppen och den styvare "backbonen" i kroppen passar inte alla och kan kräva viss tillvänjning.