Rakningens och skäggets historia

Five o’clock, Goatee, Franz-Josef, Skepparkrans, Royale,
Tangorabatt, Victor Emanuel, Knävelborr, Van Dyke och Verdi.

Skriven med barberare Simon

Har du hört några av begreppen tidigare så inser du säkert att vi här avser stilstudier ur skäggmodets ganska brokiga och omfattande katalog. För liksom rakningens tekniker och verktyg har genomgått en historisk utveckling så har också den manliga ansiktsprydnaden genomgått olika faser genom århundradena. Vi ska här följa båda.

Mode och skönhet i alla dess former har i modern tid traditionellt varit förknippat med kvinnor, men en snabbtitt genom historien visar att modet genom seklerna i minst lika hög grad haft män som målgrupp och att män i äldre tider ofta varit de som styrt de olika inriktningarna. Frisyrer, kläder, peruker, skäggstilar och även smink i mer eller mindre extravaganta och flärdfulla stilar på historiska porträtt visar hur yttre attribut använts i syfte att manifestera makt, identitet eller självdefiniering. 

Way back in time, under den förhistoriska tiden, fanns det en medvetenhet och utseendefixering hos män som oftast grundades i det andliga. Smink och hårstilar innehöll religiös och rituell symbolik, som exempelvis tog sig uttryck i form av urgamla kulturers bruk av kroppsmålningar. Vi vet egentligen inte varför man någon gång redan omkring år 30 000 f.Kr. började raka sig, men man antar att grottmänniskorna vid någon tidpunkt kom på att stycken av flinta kunde slipas vassa och användas som rakblad. Även försök med snäckskal lär ha gjorts, tills man på 3000-talet f.Kr. började arbeta i metall och därmed fick tillgång till nya material och metoder för att ta bort skäggväxt. Det var kanske inte direkt några Gillette eller Feather man producerade, men det var en början.

Smink och hårstilar innehöll religiös och rituell symbolik.

Under antik tid kom skäggväxtens form och längd att alltmer definiera status och social tillhörighet. I det gamla Egypten blev det långa, fyrkantigt formade hakskägget – hennafärgat och invävt med guldtråd, ull och palmblad samt parfymerat – ett tecken på att man tillhörde adeln och de mest framstående. Var man till och med av kunglig börd, och därmed gudomlig, hade man ett lösskägg i glänsande metall fastsurrat på hakan med ett gyllene band och gärna med den nedre delen uppåtvriden för att betona att man var en gud. Finare kunde det inte bli. 

Annars var egyptierna närmast besatta av att raka bort all antydan till hår. De högt uppsatta i samhället var också de enda som tilläts ha skägg medan folkmassan och slavar skulle vara renrakade. Inte bara huvudet rakades, utan all tänkbar kroppsbehåring fick ge vika för rakkniven (ett ideal som verkar ha fått en renässans i dag). I stället hade man huvuddukar som skyddade det kala huvudet mot den stekande solen. De av högre börd bar imponerande peruker som var fint utsmyckade med liknande material som man använde i skäggen. Anledningen till denna orgie i rakning var naturligtvis också delvis praktisk: ett långt eller utväxt hår i ett så varmt klimat skulle innebära ohyra, löss och dålig hygien även om man i Egypten badade ofta.

Man refererar ofta till Moses som arketypen för den skäggige, vise och mäktige ledaren och även i Bibeln kan man läsa att Guds utvalde skulle bära skägg. Moses, som en gång i sin ungdom bör ha varit slätrakad liksom de övriga ”dödliga” i Egypten, måste ha provocerat farao Ramses II å det grövsta när han en dag steg fram och krävde sitt folks frihet iförd utväxt hår och helskägg (bara det en skymf). Efter Moses kom skägget att få allt större betydelse som ett tecken på makt och ledarskap, något som kan skönjas i det gamla Indien, där ett långt, välvårdat skägg signalerade vishet. Att få sitt skägg avkapat offentligt var också det mest förödmjukande straffet för diverse grova brott. 

Egyptierna var närmast besatta av att raka bort all antydan till hår.

Liksom i Indien vårdades skägget med extrem varsamhet och noggrannhet i dåtidens Mellanöstern, där det i bland annat Assyrien inoljades och  lockades till de mest fantastiska kreationer och mönster (perserna och babylonierna lär ha varit tidiga uppfinnare av verktyg för detta ändamål – tänk på det, ni som använder locktången och tuperingsjärnet!). Det är också från Babylonien och kejsare Hammurabi som vi omkring 1700 f.Kr. har de första referenserna till barberaryrket. 

I det antika Grekland indikerade skägget hög status, visdom och sexuell kraft, och man rakade sig sällan. Skägget skulle vara välvårdat samt behandlat med olja och gärna lockat, och vi kan få en uppfattning av dess utseende och betydelse tack vare de många statyer och byster som grekerna producerade. Men i och med den makedoniske kejsaren Alexander den store förändrades allt. Den fåfänge Alexander var den förste att noggrant vårda en slätrakad look, vilken också skulle komma att få praktisk betydelse i samband med de krigståg som han så framgångsrikt ledde. Alexander hade sett att krigande perser ofta tog tag i skäggen för att lättare kunna döda eller halshugga en fiende och han krävde snart – till sina soldaters chock och förfäran – att alla i stridslinjen skulle vara renrakade. Resultaten på slagfälten uteblev inte och från den tiden dyker det också upp porträtt av kungligheter utan skägg, vilket vi kan se på flera mynt från perioden, och idealet stadfästes även officiellt genom ett skäggförbud. Hade du skägg under den här perioden var du antingen filosof eller lärare. Eller så var du helt enkelt bara inte att lita på. 

Ta hand om ditt skägg

Romarna fortsatte till en början på samma linje, och i det antika Rom efter 300 f.Kr. ansågs skäggväxt som direkt ovårdat (endast i samband med sorg och dödsfall lät romarna bli att raka sig och odlade skägg). Den första rakningen för en 17-årig yngling förvandlades till en initieringsrit som symboliserade inträdet till manligheten och de avrakade skäggstråna offrades till gudarna. Men längre fram under Roms regim skulle vinden vända ännu en gång: snart började kejsarna bära skägg igen, först genom att endast raka sig bitvis och trimma samt olja in de ställen där man behöll skäggväxten (polisonger med mera), tills man gick hela vägen och anlade helskägg. Kejsare Hadrianus var den förste kände romerske kejsaren att vända skutan i skäggets favör och skapa ett ideal som spreds vidare till efterföljande regenter. Helskägg blev nu på modet, och roten till den nya trenden kan man finna hos romarnas kopiering av den grekiska högkulturen före Alexander. Men elaka tungor hävdar att den främsta anledningen till att Hadrianus egentligen började odla skägg var för att dölja sin problemhy. Och Clearasil fanns ju som vi vet inte på romarnas tid.

Rysslands kejsare Ivan den förskräcklige var däremot en pragmatisk anhängare av skägg.

Medeltidens syn på skägg var minst sagt kaotisk och växlade mellan ansiktsbehåring och renrakat beroende på var i världen du befann dig och under vilken tidsperiod. Vilhelm Erövraren såg inte med blida ögon på den engelska saxiska befolkningens kärlek till mustascher medan Rysslands kejsare Ivan den förskräcklige däremot var en pragmatisk anhängare av skägg. Det var inte förrän med tsar Peter den store som klimatet svängde i Ryssland och skägget åkte av (de envisa bland adeln som fortfarande struntade i att raka sig drabbades av straffavgifter och högre skatter). 

Kyrkan under tidig medeltid hade en förvirrande och ombytlig inställning till skägg: kloster och katedraler kryllade av präster som ömsom var skäggprydda, ömsom renrakade. Men år 1096 tog det roliga slut när biskopen av Rouen gjorde processen kort med all ”syndig” ansiktsbehåring i den västliga kristna världen och de som vägrade raka sig uteslöts ur kyrkan (en social katastrof under den djupt religiösa medeltiden). Däremot såg man annorlunda på saken i öst: bland grekisk-ortodoxa kristna och ortodoxa judar sågs hårväxt och skägg, liksom hos Moses, som ett vishetstecken och en  gudomlig symbol – att plocka fram rakkniven var därmed detsamma som att kastrera sig både i religiöst och statusmässigt hänseende (samma förkärlek för skägg som religiöst laddat attribut har vi också genom historien kunnat finna till exempel hos sikherna och inom islam).

Riddarna under högmedeltid var så gott som alltid renrakade, så glöm pipskäggen och de långa tunna mustascherna du sett på filmer eller i bokillustrationer. Ansiktsbehåring för en riddare var en praktisk otänkbarhet i samband med hjälmvisiret på rustningen och det skulle dröja ända till senmedeltid innan skägget återigen började bli mode, även i kyrkliga sammanhang. 

Med sådana fluktuerande tillstånd på modefronten blev naturligtvis situationen både skakig och konjunkturkänslig för de hårt prövade barberarna, som i stället fick utöka sina verksamheter med tjänster som man annars förknippar med dagens kirurger och tandläkare – ett steg som underlättades av att munkar och kyrkans män (som traditionellt sysslade med sjukvård) under ett påvligt påbud inte längre fick utföra orena sysslor som innebar blodspillan eller kontakt med kroppsvätskor. Därför förväntades du nu som barberare inte längre bara svinga rakkniven i vanlig ordning utan även utföra amputationer – oftast med förödande (inte sällan dödliga) resultat – samt koppning (där man tappade blod ur kroppen för att bota sjukdomar) och enkla tandoperationer. 1700- och 1800-talens ambulerande fältskärer på slagfälten var i grunden barberare och hade du otur så kunde du som soldat börja dagen med en skön rakning och få nöjet att avsluta den efter sejouren på slagfältet med att få ditt ben avkapat nedanför knäet – av samma person.

Du har väl sett den klassiska röd-vita skylten för barbershops? Få vet att de röda ränderna på vit botten lär härstamma från denna tid, då barberarens vita handdukar färgades röda av ”patientens” blod. Ett exempel på hur dekorativ och effektiv design ibland kan rymma en symbolisk och historisk innebörd bortom det man kanske förväntar sig!

De röda ränderna på vit botten lär härstamma från den tid, då barberarens vita handdukar färgades röda av ’patientens’ blod.

När vi så når renässansen slår det manliga modet och fåfängan ut i full blom bland kungligheter och överklassen. Studera porträttmålningar av exempelvis Gustav Vasa, Erik XIV och Englands Henrik den XIII och se hur makt och rikedom avspeglas medvetet i de flärdfullaste och mest fantastiska plagg och kreationer – en uppvisning i rent skryt och högmod. Mitt i detta frosseri bland sidentyger och färgsprakande accessoarer får nu också skäggprydnaden en renässans med råge, där man tar i så det knakar för att överträffa varandra i de mest sirliga mustascherna och spetsiga (och ibland även längsta) skäggen – ”less is more” hade knappast fungerat som valspråk under den här perioden. Tendensen fortsatte under 1600-talet där flott vårdade pipskägg och tvinnade mustascher ofta kombinerades med ett långt naturligt hippiehår som hämtat ur 1960- och 70-talens Woodstock-era.

Så inträffar något under 1700-talet: perukerna (som gjort sitt intåg redan under sent 1600-tal med solkungen Ludvig XIV) blir lika obligatoriska i adliga och borgerliga salonger som att prata franska, och de blir allt större, lockigare och mer extravaganta. När nu peruken tar över som moderiktig statussymbol så blir skägg något överflödigt och ses dessutom som totalt opassande till de pudrade ansiktena. Solbränd hy och ansiktsbehåring under detta androgyna, salongssnobbiga århundrade var för övrigt något som endast förknippades med bönder och fattiga trashankar och det var knappast befolkningskategorier man ville associeras med. Däremot kunde mustascher förekomma bland officerarna i armén, och den trenden skulle hålla i sig inom militära kretsar ett par århundraden framöver. 

I början av 1800-talet och efter franska revolutionens kollaps, förpassades de manliga puderdosorna och perukerna till sophögen och en makalös renässansperiod för skägg och ansiktsbehåring inträdde på nytt. Det startade med polisonger, som i extrema fall på 1830-talet kunde växa ända fram till mungiporna och täcka hela kinderna samt ned på halsen (särskilt vanligt bland de som innehade makt och pondus men även bland litterära personer). Vi har nu nått den så kallade romantiken och allting skulle vara överdrivet. Det avspeglar sig snart i en fullkomlig skog av mustascher och skägg i alla möjliga fantasirika varianter. Hade du inte skägg eller mustasch i någon form var du körd och en föredetting. Tänk Abraham Lincoln (som var den förste amerikanske presidenten med skägg), Johan Strauss den yngre, Johannes Brahms, Charles Dickens och Karl Marx – för att ta några kända exempel. Trenden fortsatte mot slutet av 1800-talet och senviktoriansk tid men nu i något subtilare stil där helskägget tappar mark till förmån för busken ovanför överläppen. Studera foton från 1870-talet och framåt mot sekelskiftet 1900 och du kommer att märka att i stort sett samtliga män i vuxen ålder bär mustasch (antingen en större buskigare variant eller en tunnare, sirligare och vaxad historia) – man skulle kunna tro att de var klonade.

År 1907 gjorde man ett försök med att införa ’skäggskatt’: bar du skägg var du inte bara smutsig utan hade också något att dölja, menade man.

Så kom första världskriget och gasmasken fanns snart i var mans hem. Nu svängde modet igen och man insåg det praktiska i att vara renrakad, inte minst om du inte ville riskera att gasmasken inte täppte till ordentligt för att skägget var i vägen. Ungefär samtidigt uppfanns det moderna rakbladet och safety razorn (säkerhetshyveln) kom alltmer att ersätta rakkniven, och rakningen blev nu både lättare och skönare. Från och med 1920-talet försvinner även mustascherna helt och nu ser man bara renrakade kinder och överläppar överallt. Tror du oss inte, så kolla in foton från det glada 20-talet eller gamla gangsterfilmer. Mellankrigstiden och åren kring andra världskriget präglades också av en ”hygienhysteri” och alla möjliga argument (vettiga likväl som vansinniga) framfördes mot skägg och ansiktshår. Redan 1903 hävdade en artikel i Chicago Chronicles att ett skägg i genomsnitt kunde innehålla 200 000 (!) mikrober – skägg ansågs med andra ord både motbjudande och orent. I New Jersey visste avskyn och paranoian inga gränser, då man år 1907 gjorde ett försök med att införa ”skäggskatt”: bar du skägg var du inte bara smutsig utan hade också något att dölja, menade man. Rakningen blev en ”moralisk handling” som skulle uppmuntras (och påtvingas) via propaganda.

Perfekta produkter för rakning

Under det frihetsälskande och kommersiella 1950-talet (där bilen, tv:n och amerikansk kultur kom att prägla både mode och vardag i hela västvärlden) var dock snart en försiktig förändring på gång. För första gången var det nu inte myndighetspersoner och kungligheter som var stilbildande utan vi människor fick nya ikoner att inspireras av: skådespelare, rockstjärnor och andra typer av kändisar. På filmduken lockade manliga idoler som Errol Flynn och Clark Gable många män att odla en elegant mustasch, men från och med 1950-talet kom ungdomskulturen på allvar att skapa trender för ansiktshår på ett brett och genomgripande plan. 

De första smygande tendenserna märks på Elvis långa och breda raggarpolisonger som gick ned över kinderna (ofta finslipade med skarpa spetsiga kanter), och längre fram på 1960-talet kom getskägg som ramade in munnen samt mustascher att återigen hitta sin plats, inte minst bland kulturfolk och jazzmusiker. I och med Beatles genombrott bröt man definitivt med det anständiga när håret började växa, och i samband med Vietnamkonflikten och proteströrelsens framväxt under sent 1960- och tidigt 70-tal kom skägg och ansiktsbehåring att symbolisera strävan efter frihet från gamla konventioner och ett avståndstagande mot den renrakade, stubbade stil som man förknippade med soldaterna i armén. Under den pacifistiska hippieperioden – John Lennon myntade bland annat begreppen ”hair peace” och ”beard peace” – kan man därför se en total anarki vad gäller både hårlängd och skäggstilar. Det rådde total frihet och det var ”naturlighet” som gällde.

Var du yuppie kunde du också svinga den elektriska rakapparaten med en pumas snabbhet och elegans.

Under det glamorösa och ”ytliga” 1980-talet svängde polen drastiskt över i sin direkta motsats. Nu åkte det långa håret av och det blev än en gång populärt att vara renrakad. Var du yuppie kunde du också svinga den elektriska rakapparaten med en pumas snabbhet och elegans, du hade dyra bilar och tuperat, blonderat hår. Kläderna skulle naturligtvis vara äkta märkesprylar, inga billiga kopior, för att visa att du var stadd vid kassa. Stilen skulle vara slickad och ungdomlig – och i ett sådant klimat hade skägg ingen naturlig plats. Men i och med grungen på 1990-talet började skägget – och då speciellt goateen och bockskägget (se på Nirvanas Curt Cobain) – att bryta ny mark igen och sedan dess har synen på skägg förändrats; att vara skäggprydd behöver inte nödvändigtvis ha en symbolisk, politisk eller religiös innebörd längre utan kan också vara attraktivt. Det har blivit alltmer okej att ha dagen-efter-stubb eller helskägg i alla dess former (också i mer formella sammanhang) samtidigt som det även är helt i sin ordning att vara renrakad. 

I dag har helskägget fått en fantastisk renässans hos både yngre och äldre, men valet är friare nu än det har varit tidigare genom århundradena. Liksom man nu som musikartist inte längre behöver vara så extremt bunden till en viss musikstil för att vara ”inne” så är även modet och utseendet präglat av stor personlig frihet. Artister och media påverkar oss fortfarande, säkert i minst lika hög grad som tidigare, men du är mer fri att följa den linje som passar just dig. Vilken stil du än väljer så ska den kännas rätt för dig som person, och eftersom modet hela tiden växlar så är det utan tvekan den viktigaste lärdomen vi kan dra av historien.

förbered huden vid rakning