Runners World
En del människor skryter vitt och brett om sina genomförda maratonlopp. Hur slitigt det var, hur de kämpade, hur njurarna slutade fungera och hur de fick skita i en buske. Det är ett av samtidens hjältebetonade dåd, att ta sig igenom ett maratonlopp. Det som förr handlade om krig, fälttåg och ära handlar idag om 42 kilometer smärta och lidande.
Jag, å andra sidan, kan bara skryta om mina inställda maratonlopp. Under många år har jag löptränat och jag njuter av det i fulla drag. En blandning av masochism och hälsosam livsstil kan återfinnas i djupet av mig som förklaring till min envisenhet i träningen. Men som för många andra har inte träningen varit problemfri.
Första gången jag hade köpt mig en plats i Stockholm maraton så bodde jag på Styrsö i Göteborgs skärgård. På den lilla ön sprang jag varv på varv, ön kan inte vara mer än nån mil i omkrets. Jag minns att det var sjukt mycket snö den vintern och halt. Styrsö består av slingriga små vägar och stigar som går upp och ned. Aldrig en raksträcka (med undantag för Donsöbron). Nå, på våren, när loppets datum började närma sig, höll jag en 5-7 mil i veckan, i snitt (ja, jag var en smula trött på öjävelns begränsade omfång kan jag lova). Jag var i god form men på ett par dagar förvandlades jag till ett kolli. En svårartad benhinneinflammation satte stopp för all träning, för resten av våren. Jag svor högt, men det var inget att göra – mer än att boka av Stockholm maraton.
Året därpå, när jag haft ett uppehåll och sedan börjat träna igen, så bokade jag in mig på Berlin maraton. Det sägs vara den ”enklaste” maratonbanan. En enkel bana borde jag klara, tänkte jag naivt och satte fart på stockarna. Men det slutade naturligtvis likadant som året innan!
Det fick gå ett par år innan jag fattade mod och tänkte: tredje gången gillt. Jag bokade in mig igen, på Stockholm maraton, och lyckades mycket bra med min träning. Kost, träning och vila. Kilona rasade och jag hade en grym kondition. Allt såg ut att gå vägen! Men tredje gången gillt gällde bara benhinneinflammationen. No game!
En liten benhinneinflammation, tänker du. Det kan man klara av att springa med! Ja visst, om man har fått den på högstadiets brännbollsträning kanske. Inte när man springer sju mil i veckan. Belastningen på benen är vansinnig. Det var bara att bryta ihop och inse att generna inte är med mig.
Ett problem som många som tränar får när de slutar att träna, eller gör uppehåll, är att man fortsätter att upprätthålla samma intag av mat, samma mängd proteiner. Det är inte så bra. På ett par veckor kan man öka tre, fyra, fem kilo i vikt. Kolla bara alla avdankade fotbollsspelare, Brolin och gänget. Så fort de slutat att träna så blir de lönnfeta, plufsiga och öppnar krog. Inte snyggt.
Nu försöker jag springa mer som en motionär, ett par tre kilometer åt gången, ett par gånger i veckan. Det håller undan (det mesta) av gubbmagen. För det är ju så: när man fyllt trettio börjar magen lossna från ryggraden… Det är inte inbillning eller lathet, det är ett biologiskt faktum - vill jag tro.
Eder,
Mathias
|