Metrosexuell man i mysbyxor

Året var 1994 när journalisten Mark Simpson myntade begreppet metrosexuell i den brittiska tidningen The Independent. Nästan tio år senare gjorde han en detaljerad utläggning kring fenomenet: 

"Well, perhaps it takes one to know one, but to determine a metrosexual, all you have to do is look at them. In fact, if you're looking at them, they're almost certainly metrosexual. The typical metrosexual is a young man with money to spend, living in or within easy reach of a metropolis -- because that's where all the best shops, clubs, gyms and hairdressers are. He might be officially gay, straight or bisexual, but this is utterly immaterial because he has clearly taken himself as his own love object and pleasure as his sexual preference. Particular professions, such as modeling, waiting tables, media, pop music and, nowadays, sport, seem to attract them but, truth be told, like male vanity products and herpes, they're pretty much everywhere." 

Alltså, liksom herpes så finns de metrosexuella överallt i samhället. Själv har jag lite svårt att sätta etiketten på mig. Jag menar alltså metrosexuell, för tydlighetens skull. Jag tycker mig ha ett eget förhållningssätt till kläder, prylar, butiker och träning. Men det gör väl exakt alla andra också. So, what the hell, jag är väl metrosexuell, jag också! 

Däremot kan man nog vara djärv och säga att det inte finns någon tydlig linje hos oss metrosexuella. Förr i världen fanns syntare, hårdrockare och alla andra. Så är det fortfarande, men idag är alla andra kostymkillar, flanellskjortor, rockers, jeansbrud, t-shirtkille osv. Definitioner har blivit viktigare. 

Till jobbet åker jag i kostym eller finbyxor och tröja. Till vardags är det vildmarkslook med touch av western. Lite Marlboro-man om jag får önska. Dock är jag metrosexuell i båda outfitsen, anser jag, då det handlar om livsstil och inte kläder. Enda gången jag inte är metrosexuell är kvällstid, då ligger jag i tv-soffan med mysbrallor och hoodie. Mysbyxor tänker du och ryggar tillbaka? Ja, jag vet Gud kommer att straffa mig och det hårt. 

Många amerikanska psykologer försöker dunka in ”tro på dig själv” i sina klienter. ”I'm a winner”- konceptet är vida spritt borta i staterna. I lutherska Sverige är vi något mer blygsamma, apan på axeln, jantelagen florerar gränslöst. Psykologerna talar hellre om relationen till våra mödrar och hur det påverkar i princip allt vi gör senare i livet, t.ex. val av cigarettmärke eller tvättmedel… 

Man kan le i mjugg åt de skönt skrytsamma och vulgära psykologerna i USA, men faktum är att deras resonemang funkar. Min tes är att vi metrosexuella är kanske arketypen på hur psykologerna vill att vi ska se på oss själva: framgångsrika, snygga och bäst i världen. Trots att det, ibland, inte alltid stämmer med verkligheten. Men frågan blir då - min eller din verklighet?

Eder, 

Mathias 

Fler artiklar av Mathias hittar du här!